IT-säkerhet enligt HPS

Bolaget Artemis Internet Inc. är en av de första att utnyttja den nya möjligheten att registrera en godtycklig toppdomän hos ICANN. Artemis ägs helt av NCC Group som också äger iSEC Partners. De senare är några som åtminstone jag länge har haft respekt för även om jag, nu när jag skriver det, är osäker på varför. Enligt utsago är toppdomänen .secure en idé från just iSEC-gänget.

Tanken med deras nya toppdomän .secure (som tydligen inte är godkänd ännu) är att den ska utgöra en tryggare del av internet. För att bli ägare av en domän under .secure måste man nämligen uppfylla ett antal krav:

Ansökningar kommer att behandlas på samma sätt som vid certifikatansökningar, Artemis kommer att kontrollera att du är den du utger dig för att vara innan du får köpa en domän. Information om vem som äger domänen kommer sedan att vara tillgänglig för besökare (på något "innovativt" sätt). Det verkar som att man, till skillnad från certifikatmånglarna, verkligen kommer att ta det på allvar:

Address verification will be performed using the delivery of a physical two-factor authentication token to a publicly listed corporate address. Each domain issued under .SECURE will need to be approved by a full-time employee of Artemis, and vigorous authentication of identity will be performed during any change of control or ownership.

Domänägare kommer att behöva följa en särskild kodex samt ett gäng säkerhetskrav. Kodexen verkar vara något i stil med att lova att inte sprida malware eller motsvarande. Kraven kommer åtminstone omfatta obligatorisk DNSSEC för namnservrar, TLS för kommunikation för webb och mail samt även DKIM för mail. Tanken är att:

These policies will strictly prevent the intentional use of .SECURE domains for malicious activity or the inadvertent creation of vulnerability through misapplication of security technologies.

Man kommer kontinuerligt att granska domäner för brott mot kodex och säkerhetskrav. Förbrytare ska stängas av snabbt.

Allt det här är alltså tänkt att falla under deras catch-phrase: verify, secure, enforce.

Det är oklart vilka övriga säkerhetskrav som kommer att ingå men de beskrivs tydligen som "meningsfulla". Om Artemis förväntar sig kunna verifiera att kraven uppfylls (enforce) så begränsas antalet möjliga krav att ställa. Hur ska de t ex kunna verifiera att servrar har antivirusprogram? Jag därför svårt att tänka mig krav i stil med PCI DSS eller ens i närheten av det.

Priset för en domän är inte satt men av allt att döma kommer det att vara dyrt.

På samma sätt som .info har legat högt upp på listor som "the most dangerous top-level domains" kommer .secure att ligga långt ner.

Toppdomänerna .edu, .mil och .gov ligger ju också långt ner; för att de är (1) dyra och/eller (2) begränsade till vissa organisationer. Den nya .secure-domänen kommer att erbjuda samma sak för vanliga organisationer och företag. Det är det stora bidraget, de övriga säkerhetskraven som ställs (TLS, DNSSEC o s v) är inte lika viktiga.

Det ska bli intressant att se om .secure slår.

--
Stefan Pettersson

För mer än två år sedan skrev jag om de här ständigt aktuella farbröderna från Cambridge och deras korta artikel om 3-D Secure: Verified by Visa and MasterCard SecureCode: Or, How Not to Design Authentication.

Farbröderna presenterade ett flertal grundläggande problem med 3-D Secure. En bekant till mig trillade dit på ett av dem för några veckor sedan vilket ledde till att en skurk kunde köpa elektronikprylar för 12 000 kr utan att spendera en enda (egen) krona.

Först, en lite utförligare förklaring av 3-D Secure.

Bakgrund
3-D Secure är det tekniska, gemensamma namnet för Visas och MasterCards respektive varumärken Verified by Visa samt MasterCard SecureCode. Det är säkerhetsåtgärden att du måste koppla ett ytterligare autentiseringssteg (i regel ett lösenord med tillhörande "hälsningsfras") till ditt betalkort och sedan ange detta i samband med att du köper något på kortet över internet.

Handlare motiveras (ges incitament) till att implementera detta genom att kortföretagen tar på sig risken vid bedrägerier. Alltså, om du som handlare säljer någonting och köpet senare bestrids av kortinnehavaren som bedrägligt så får du behålla pengarna; om du använder 3-D Secure och därmed kräver den extra autentiseringen av kortinnehavaren. Om du inte har säkerhetsåtgärden implementerad vid köp så får du ge snällt ge tillbaka pengarna, även fast varan är levererad. Vissa, större företag har medvetet tagit den här risken då de tror att det extra steget hindrar spontana köp och därför innebär större förluster än vad eventuella bedrägerier medför. CDON är ett exempel.

NB att det inte finns något i protokollet som begränsar autentiseringen av kortinnehavaren till lösenord. Kortutgivaren (banken) kan mycket väl använda SMS eller befintliga bankdosor för att styrka kortägarens identitet enligt 3-D Secure.

Gången är som följer: du fyller i alla dina kortuppgifter som vanligt vid köpet men innan det avslutas dirigeras du till kortutgivaren (din bank), ofta via en popup eller iframe. På bankens webbsida får du bevisa ditt ägarskap genom att ange ditt lösenord.

"Hälsningsfrasen" som nämnts ovan kallas formellt för personal assurance message (PAM). Det är ett kort, godtyckligt meddelande du anger på internetbanken i samband med att du väljer ett lösenord. När du, vid ett köp, blir ombedd att fylla i ditt lösenord i samband med Verified by Visa/MasterCard SecureCode visas ditt valda PAM-meddelande. Detta syftar till att försäkra dig om att det är banken du pratar med, det är alltså ett skydd mot phishing-liknande attacker. Tanken är att det bara är du och banken som vet PAM och lösenord, en form av ömsesidig autentisering.

Du ska alltså bara ge ditt lösenord på den sida som visar din PAM-hälsningsfras. I mitt fall, som bilden visar, ska jag dra öronen åt mig ifall hälsningsfrasen inte är "Dags att pröjsa grabben!". Det skulle nämligen betyda att det inte är SEB, min kortutgivare, som finns på andra sidan.

Det tänkte inte min gode vän på tyvärr.

(Ja, det är som sagt meningen att PAM ska vara en delad hemlighet mellan dig och banken. Man ska alltså inte publicera den på sin blogg på det här viset.)

Bedrägeriet
Följande hände: Liten, svensk webbshop på svenskt webbhotell säljer prydnadssaker. För att inte bli belastade med PCI DSS-kraven har man låtit en payment service provider (PSP) hantera alla kortbetalningar. Detta betyder att webbshopen aldrig hanterar någon kortinformation och alltså inte lyder under PCI DSS.

Vän placerar prydnadsföremål i varukorg och trycker på "Till kassan". Får en lista på valda varor presenterade samt en lista på betalningsalternativ. Trycker på "Kontokort". Ett formulär glider snyggt ned under kortalternativet och begär "det vanliga": namn, adress, kortnummer, utgångsdatum, CVV-kod och... Verified by Visa-lösenord. Med synapserna låsta på prydnadsföremålet fyller god vän i uppgifterna och trycker på "Köp".

Efter trycket på "Köp"-knappen dirigeras webbläsaren vidare till butikens PSP som visar upp ett formulär och begär "de vanliga" uppgifterna. Igen. "Vad faan...", tänkte god vän och fyllde i kortnummer o s v ännu en gång. Tryck på en "Nästa"-knapp ledde till ytterligare en omdirigering till en sida på bankens servrar som visar vännens hälsningsfras och begär Verified by Visa-lösenordet som plikttroget fylldes i. Ett par dagar senare levereras ett styck prydnadsföremål och allt är grannt.

Ytterligare några dagar senare har tre köp om 4 000 kr gjorts på en stor, svensk nätbutik för elektronikprodukter. Min vän har utsatts för ett kortbedrägeri. Polisen lade ner ärendet kort efter att polisanmälan gjorts.

Hur gick det till?
Enkelt, den lilla webbutikens webbsida hade hackats och dess kassa-sida (som visade vilka produkter som valts och vilka betalningsalternativ som fanns) hade fått några ytterligare rader kod ditlagda. Kod som (1) visar ett formulär som begär betalningsuppgifter inklusive Verified by Visa-lösenordet, (2) sparar, alternativt skickar uppgifterna någonstans och sedan (3) ansluter till det ordinarie köpförloppet hos PSP:n. Detta var anledningen till att god vän fick fylla i uppgifterna två gånger. En gång till bedragaren, en gång för att köpa sitt prydnadsföremål.

Tre saker är viktiga här:

1. Att webbutiken använde en PSP hade ingen betydelse.
2. PCI DSS, kortföretagens säkerhetsstandard för alla som hanterar kortnummer, var irrelevant.
3. 3-D Secure, om det användes på den butik där god väns kort utnyttjades för att köpa tv-apparater, resulterade bara i att det är banken som får ersätta god vän, inte butiken.

Skuld och skydd
Vems fel var det här? Rent krasst så är det såklart webbutikens. Deras (hans/hennes förmodligen) bristande säkerhet ledde till att någon kunde jacka in sig i köpförloppet och stjäla god väns betalningsuppgifter. (Detta förstås med reservation för att det också kan vara webbhotellets fel.)

Är man ännu mer krass kan man säga att det är god väns fel. Hur kan man vara så jävla dum, och så vidare.

Problemet är dock knepigare än så, säkerhet ligger väldigt långt ner på både webbutikens och kundens lista över saker-jag-bryr-mig-om. Butiken vill sälja prydnadsföremål, kunden vill köpa prydnadsföremål, resten är av underordnad betydelse. Det känns oansvarigt att lägga ansvaret på endera av dem.

Jag kan dock inte säga att jag omdelbart ser hur någon annan än dessa två skulle kunna ha hindrat detta.

Är det här förutsättningarna för den nya tidens handel, e-handeln? Om du driver en vanlig butik nere på torget får du se till att låsa dörren på natten, om du driver en webbutik får du se till att inte få kassa-sidan hackad. Inget försäkringsbolag i världen skulle ju ersätta dig om du hade inbrott och det kom fram att du inte låser dörren.

Uppdatering: Joachim på SecureWorks skrev om 3-D Secure och problemet med phishing i höstas. Som alltid när det gäller "något du vet" så är phishing en attack att ta hänsyn till.

--
Stefan Pettersson

Jag gillar Verizons Data Breach Investigations Report (DBIR), framförallt för att de är medvetna om begränsningarna i sitt underlag. Man försöker t ex inte extrapolera ut sina (begränsade) data på hela populationen. Som vissa andra...

Givetvis ska man fortfarande ta Verizons data med en nypa salt, de har ju trots allt, precis som Symantec, incitament att överdriva problemen. Personligen tror jag dock inte att Verizon gör det i DBIR, de borde ha mer att förlora på osanning. Du får dock ta ställning själv.

Jag tänkte här dela med mig av mina lärdomar från fjolårets skörd av intrång som Verizons RISK Team åtagit sig. Följande kommer från mina anteckningar när jag läste rapporten för ett tag sedan så det kanske upplevs lite styltigt, ta det för vad det är och säg till ifall någon slutsats verkar orimlig.

Lärdomar
En viktig detalj som nämns redan i inledningen är att vi (säkerhetsbranschen) har de verktyg som behövs för att ta hand om problemen. Tyvärr används de inte. Det handlar alltså inte om att vi måste vänta på den sjunde (den kommer säkert) generationens brandväggar innan vi kan lösa det här. Det kanske snarare är en fråga om knarkarkvartar.

Intrång skedde oftast mot mindre bolag. Krossar det här den vanliga ursäkten: "men vi är ju ingen bank"? Det verkar samtidigt som att angreppen mot de mindre bolagen huvudsakligen var targets of opportunity (läs: PoS med RDP/VNC och standardlösenord mot internet) och endast ledde till mindre förluster. Sammantaget stod de dock för majoriteten.

Det är ovanligt att systemadministratörer är inblandade som insiders vid intrång. (Eller så är de bra på att dölja vad de har gjort.)

Är det inte rätt anmärkningsvärt att majoriteten av all social engineering skedde över telefon och in-person? Mail kommer trea! Jag gissar att det rör sig om outliers, något gäng hade detta som modus operandi under en period i 2011, genomförde bedrägeriet på ett stort antal företag och Verizon tog hand om ett gäng av dem.

Nätverksinfrastruktur var inblandade i mindre än 1 % av intrången och förluster. Intrång i routrar och switchar är antingen olönsamma eller för svåra att genomföra (cost:benefit). Jag lutar åt olönsamma i jämförelse mot alternativen, en GRE-tunnel hem skulle kunna leda till mängder av data men är varken subtil eller särskilt praktisk. Det är rimligt att anta att denna kategori skulle inkludera sniff "på kabel" också, ett hot som ofta överdrivs. Att läsa Hacking Exposed: Cisco Networks kanske inte var väl investerad tid ändå.

Servrar stod för 64 % (där PoS-servrar dominerade webb- och databasservrar) och laptops/desktops för bara 19 % (där laptops bara utgjorde 1 %) av intrången. PoS-terminaler stod för 35 %. (Notera att summan kan överstiga 100 % då ett intrång kan påverka både en server och en desktop.) Mobiler tycks lysa med sin frånvaro i samband med intrång.

Det här tycks bara delvis stödja "CJ:s axiom": ju mer exotisk en enhet är desto sämre är lösenordet. Eller min generalisering av axiomet: desto sämre hålls säkerheten överlag. Av detta följer t ex att en Windowsarbetsstation är bättre än en SuSE-filserver som är bättre än en VoIP-switch som är bättre än en en grenkontakt. Det är mer sanolikt att intrånget sker i en PoS-ändpunkt eftersom de inte är lika väl omhändertagna.

Kul att Verizon också lutar sig mot "vem du är och vad du gör avgör vilka angripare som är aktuella", se sidan 48. Det såg jag att de gick ut med till IDG i veckan och det är något jag nämner i en debattartikel som (sedan länge) ännu inte är publicerad. Så går det när man inte är snabb på bollen. Det centrala i sammanhanget är förstås överrepresentationen av s k hacktivister. Betyder det här att den "gamla" klyschan att de riktigt trilskiga angriparna är "driven by financial gain" inte är lika trovärdig längre? Vi får se om ett år eller två ifall fenomen som Anonymous och Lulzsec är tillfälliga blippar på radarn eller något som kommit för att stanna.

Favoritfigurer är Figure 8-9, Table 6-8, Figure 21, Table 10, Figure 33, Figure 40-42, Figure 45, Table 14 och slutligen Figure 45. (Bedömningen baseras endast på att dessa figurer kunde ta betydligt mer än ett par sekunder att fundera över.)

Avslutningsvis, vad sägs om det här:

Brand damage, declines in market value, and loss of competitive advantage are always the top of mind “WIbeHI” (Wouldn't it be horrible if…) fears for executives with respect to data breaches. For most breaches—even ones that seem rather bad—these fears are unfounded. Breaches don't appear to typically have a major long-term impact on stock value.

Nyckelord: "typically", vi vet ju t ex vad som hände DigiNotar. Det var dock ett särfall i sammanhanget, det är förstås annorlunda när man har datasäkerhet som kärnverksamhet. Fallet HB Gary Federal, säkerhetsföretag som blev rejält tilltufsade av Anonymous, bekräftar teorin. Alltså, om du inte har säkerhet som en central del av din verksamhet, antingen att du sysslar med det eller att du beror av det i hög utsträckning, så kommer din finansiering förmodligen överleva ett allvarligt intrång.

Jag såg att Symantec kommit ut med volym 17 av sin rapport Internet Security Threat Report som beskriver deras bild av läget under 2011. Deras data kommer ju från i princip samma källor men är inhämtade i helt andra sammanhang. Det ska bli intressant att jämföra den med DBIR.

--
Stefan Pettersson