Det hände en av oss - då tar jag till mig
(Publicerad 2009-03-19)
Erfarenheter är vårt överlägset bästa sätt att lära oss på. Även om vi vet att något inte är bra, även om vi får höra det och kan förstå det teoretiskt, så är det ibland först när något personligt inträffar som det känns verkligt.
Igår nådde nyheten fram till mig att en kollega i branschen dog i söndags. Han jobbade nere i Karlskrona, tillhörde precis som jag och Stefan en generation som vuxit upp med datorer och var även han djupt insatt i teknisk IT-säkerhet. Dödsorsak: brand i hemmet.
Jag blir förvånad över hur personligt och nära det hela känns för mig. Trots att jag bara hade växlat några ord med honom så känner jag mig betydligt mer påverkad av hans frånfälle än av diverse bränder och elände jag hört om i min geografiska närhet. Det hände en av oss!
Så fungerar vi nog alla, om än i olika grad. Erfarenhet väger tungt, teori mindre tungt. För ett och ett halvt år sedan flyttade jag och min fästmö från lägenhet till villa. Sedan flytten har våra brandvarnare aldrig blivit uppskruvade, utan har istället bara legat högt upp på hyllor och skåp. Detta trots att vi för ett halvår sedan hade en besiktningsman hemma hos oss som påpekade just detta. Vi har hela tiden gått omkring och tänkt ”det fixar vi senare” eller ”nästa gång vi håller på med rummet så ordnar vi det då”, samtidigt som en svag gnagande känsla av att det där är nog inte så bra funnits där.
Att dra parallellen till IT-världen är enkel. Flera undersökningar av intrång har visat att man genom rimliga åtgärder hade kunnat förhindra cirka 90% av dem. Oftast är det enkla småsaker som alla redan känner till, men som det slarvats med. Det är lätt att föreställa sig att det rationaliserats bort i tankarna med resonemang som ”det har ju ändå inte hänt någonting”, och större delen av tiden så fungerar resonemanget. Men när olyckan väl är framme kan konsekvenserna bli katastrofala. Då känns det hela väldigt onödigt. Det hade ju varit så enkelt att förhindra!
Att man pratar om sina erfarenheter är jätteviktigt. Samtidigt kan det vara svårt att våga om det är något man skäms för och man räds konsekvenserna av att berätta. Min erfarenhet säger dock att i rätt sällskap så finner man ofta förståelse, och tillsammans blir man starkare.
Med detta vill jag uppmuntra alla våra läsare att prata mer om sina erfarenheter. Själv går jag hem och skruvar upp mina brandvarnare.
--
CJ
Erfarenheter är vårt överlägset bästa sätt att lära oss på. Även om vi vet att något inte är bra, även om vi får höra det och kan förstå det teoretiskt, så är det ibland först när något personligt inträffar som det känns verkligt.
Igår nådde nyheten fram till mig att en kollega i branschen dog i söndags. Han jobbade nere i Karlskrona, tillhörde precis som jag och Stefan en generation som vuxit upp med datorer och var även han djupt insatt i teknisk IT-säkerhet. Dödsorsak: brand i hemmet.
Jag blir förvånad över hur personligt och nära det hela känns för mig. Trots att jag bara hade växlat några ord med honom så känner jag mig betydligt mer påverkad av hans frånfälle än av diverse bränder och elände jag hört om i min geografiska närhet. Det hände en av oss!
Så fungerar vi nog alla, om än i olika grad. Erfarenhet väger tungt, teori mindre tungt. För ett och ett halvt år sedan flyttade jag och min fästmö från lägenhet till villa. Sedan flytten har våra brandvarnare aldrig blivit uppskruvade, utan har istället bara legat högt upp på hyllor och skåp. Detta trots att vi för ett halvår sedan hade en besiktningsman hemma hos oss som påpekade just detta. Vi har hela tiden gått omkring och tänkt ”det fixar vi senare” eller ”nästa gång vi håller på med rummet så ordnar vi det då”, samtidigt som en svag gnagande känsla av att det där är nog inte så bra funnits där.
Att dra parallellen till IT-världen är enkel. Flera undersökningar av intrång har visat att man genom rimliga åtgärder hade kunnat förhindra cirka 90% av dem. Oftast är det enkla småsaker som alla redan känner till, men som det slarvats med. Det är lätt att föreställa sig att det rationaliserats bort i tankarna med resonemang som ”det har ju ändå inte hänt någonting”, och större delen av tiden så fungerar resonemanget. Men när olyckan väl är framme kan konsekvenserna bli katastrofala. Då känns det hela väldigt onödigt. Det hade ju varit så enkelt att förhindra!
Att man pratar om sina erfarenheter är jätteviktigt. Samtidigt kan det vara svårt att våga om det är något man skäms för och man räds konsekvenserna av att berätta. Min erfarenhet säger dock att i rätt sällskap så finner man ofta förståelse, och tillsammans blir man starkare.
Med detta vill jag uppmuntra alla våra läsare att prata mer om sina erfarenheter. Själv går jag hem och skruvar upp mina brandvarnare.
--
CJ
Kommentarer
Trackback
